måndag 22 augusti 2011


Fyra veckor har gått. F y r a veckor tillsammans med världens bästa och finaste lilla kille.
Vad gjorde jag innan han kom?
Det känns nämligen som jag alltid har varit Maltes mamma. Så har det varit fån allra första stund när jag fick upp honom skrikande och blodig på magen.
Känslorna för honom är starkare än jag någonsin trott och skulle inte kunna beskrivas innan han kom till vår lilla värld.
Vi hade en tuff start, det ska erkännas med infektioner, amningsproblem och allmänt höga krav på hur den Perfekta bebisbubblan skulle vara.
Varför var det ingen som berättade för mig vilka känslostormar min kropp skulle utsättas för?
Hur ont det gör att föda barn? Att Alla mammor praktiskt taget inte kan amma sitt älskade barn, trots att viljan är så stark och sorgen som uppstår då detta uppdagas?

Nu är det så dags att pilen äntligen har vänt. Äntligen har jag hittat tillrätta i min nya roll.  Det känns som vår lilla spädis har gått och blivit en bebis på senaste dar och allra bäst, en helt egen liten person. En förnöjsam och glad liten gosse som älskar uppmärksamhet mest av allt. Envis till tusen med vilja av stål, styr han redan all vår vakna, och för den delen, all vår sovande tid med järnhand. Konstigt nog gör det ingenting, för det finns ingen annan jag skulle vilja spendera Så mycket tid med än just Malte.

Det bästa just nu är att ligga och sprattla under mobilen. Förnöjsamt studeras djuren från topp till tå och rätt som det är utbrister ett glädjevrål. All uppmärksamhet från mamma och pappa vill man ha och Älskar när respektive håller upp spännande leksaker framför nästippen och pratar och gullar som aldrig förr.
Är man gnällig är Babybjörn det absolut skönaste för att komma till ro och för att stilla nyfikenheten hänger man gärna lite spontant på mammas eller pappas arm och studerar husdjuren eller något annat spännande på golvnivå.
Han är helt enkelt den finaste lilla prins och mer skrytsamt inlägg har jag nog förr aldrig skrivit.
Men med all rätt. Stolt är bara förnamnet och Vi njuter för fullt av vår lilla prinskorv.

2 kommentarer:

Omentjej sa...

Åh klart du är stolt över din fina lilla kille!
Visst är det skönt när det blir en liten person! Det är stor skillnad efter en månad och man börjar förstå skriken lite bättre, de får lite nya ljud också. Och att få det där underbara leendet, det är så man nästan svimmar av lycka!

Hur har det gått med amningen?
För att få mitt att funka fick jag amma i princip hela tiden de första dagarna (en vecka el. mer) och det är fortfarande ofta men inte alls lika ofta och framför allt inte lika långa stunder åt gången.

Härligt att läsa ditt inlägg, jag känner likadant, omedelbar kärlek och Fia är så självklar! :)

Jones sa...

Ja visst har man rätt att vara stolt över sitt barn. Vem ska annars vara det..vilken skön start på livet att ha så mycket kärlek och omsorg runt sig hela tiden. Senare i livet tycks man själv oftast glömma att ens föräldrar faktiskt har de känslorna för en själv oxå. Tänk vad härligt att bli älskad av någon som inte begriper sig på varför man bara skriker å inte sover å beter sig. Det är väl detta som kallas villkorslös kärlek!