Om att växa ifrån och gå vidare

Igårkväll var jag på födelsedagskalas. Tårtor i mängder och jag åt som alldrig förr.

Tror inte direkt på min nya passion. men just nu känns det mest oväsentligt i sammanhang som detta.

Det jag nu ska berätta är om sorgen att växa ifrån en gammal vän. En vän som stått en mycket nära och som man har hållt kär under flera år. Som man stött, blött och nött med. Viskat hemlisar bakom farstukvisten. Tjuvrökt och gjort tokiga upptåg med. Visat sina allra bästa respektive sämsta sidor för.

En vän som man aldrig trodde att man skulle vara utan. En vän som man trodde att man skulle dela allt med. Barn, framtid, glädje och sorg.

Så helt plötsligt fann vi kärleken på varsitt håll. Den ena började jobba alldeles för mycket och den andra fick livet fullt med studier, hus och tankar om framtiden. Dagar gick. Månader gick och stunderna de skulle ses eller höras blev allt färre, för att tillslut rinna ut i sanden och bli noll och ingenting.

Igår bland gräddtårtor och födelsedagsfirande möttes vi så igen. En kram utbyttes för att därefter falla i glömska. Satt gjorde vi vid olika bord. Där bytte vi olika samtalsämnen och diskuterade livet ur två helt olika perspektiv. Skrattade åt olika saker och fann livet så pass långt ifrån varandra att uppskattning och glädje för den andra helt fanns utom räckhåll. Kändes på något sätt väldigt sorgligt, men samtidigt väldigt naturligt.

Tänk hur två, en gång så lika individer kan bli så olika. Det sticker i hjärtat då jag tänker tanken och känslan att aldrig uppleva det mer blir bara starkare. Upplevelsen av att visa intresse för de man bryr sig om och känna respons i sitt vänskapsarbete är bland det viktigaste som finns.

Gör vi inte det. Faller tider som varit i glömska och kommer aldrig mer igen.

Det är en tanke värd att tänka.